Hugo – 08

Mammabarngruppen har varit, och är fortsättningsvis, till stor glädje även när det gäller mitt sömmande och pysslande. Födelsedagspresenter, sjalar och andra ”beställningsarbeten” gör jag gärna, men när Hanna sa att hon sagt åt sin man att jag nog kan brodera och att de därför ville jag skulle brodera in lillebrors namn i dopklänningen blev jag lite nervös. Den utlovade ersättningen fick mig dock att tänka att det inte kan vara så svårt att brodera ett namn…

Namn och årtal var önskemålet och på insidan av fållen skulle det vara. Hanna sa att de tidigare namnen inte alla var helt perfekta, huvudsaken var att det skulle vara läsligt. Jag trodde jag skulle klara det, trots att mitt tidigare broderande är så gott som lika med noll bortsett från några langettstygn och ett obligatoriskt monogram i lågstadiet. Men när jag fick se klänningen visade det sig att den var antik, från förra eller förrförra århundradet! Den hade varit i eller kom från Amerika, men hade varit bortslarvad länge och hittades för kanske 15 år sedan. Efter det har släktens barn döpts i den och fått namn och årtal insydda i kanten. Fin tradition, men borde inte någon mer rutinerad göra det jag skulle? Beslöt att vänta tills syster yster kom hem på semester, hon kan det här med att brodera.

Hur som helst satte jag mig ner med nål och tråd en kväll med syster på armlängds avstånd, övade med ett H på gammalt lakanstyg och insåg att det faktiskt inte var så svårt. Ett kort namn, som inte har en och samma bokstav flera gånger, kunde jag nog få till, speciellt eftersom det skulle vara på insidan. Vissa av namnen som fanns där från förr krävde inte så mycket, om man säger så. Jämnt blev det inte, men det är läsligt och syns inte på rätsidan, så tadaa, nu kan jag brodera också.

Och visst är klänningen fin med sin brodyr frampå! Samma brodyr fanns också nertill. Kändes som en ära att få sy in ett namn i den.

(Pläden i bakgrunden är från förra årets vävkurs.)

Annons