Ibland överraskar man sig själv

Jag har inte riktigt insett varför lappteknik blivit så stort och jag har stört mig på att det tycks vara som med maskinbroderi, de som blivit bitna gör allt av lappteknik bara för att det går, inte nödvändigtvis för att det är praktiskt eller snyggt alla gånger. Den ursprungliga idén uppskattar jag, att använda alla tygrester så långt som möjligt, att återanvända så länge det går, men de dyra småmönstrade tygerna tycker jag är onödiga.

Sen såg jag babyfiltar av lappar hos Solig (titta på dem, de är som solsken). Och när jag letade efter ett speciellt tyg konstaterade jag att jag nog har vävda bomullstyger liggandes så att jag skulle kunna börja sy lapptäcken. När jag sytt sjalar har det lämnat många och långa smala bitar som inte riktigt räcker till något men som varit för stora för att kastas. Ikväll när barnen somnat och jag inte hade inspiration till att ta itu med något av de halvfärdiga projekten fann jag mig plötsligt sorterande tyger enligt färg och sen satt jag på vardagsrumsgolvet i ett tyghav och klippte lappar i storlek 14,5 * 14,5 cm. (Den storleken pga att en av de långsmala hade den bredden.) Nu har jag en hög på 80 sådana bitar. Klippandet hade faktiskt en terapeutisk effekt jag inte räknat med, dels krävde inte själva klippandet vidare mycket tankemöda och så är det alltid till glädje när jag märker att mina samlingar minskar (dock endast lite och inte i samma takt som de växer…).

Det tar väl ett tag att sy ihop mina 80 bitar, sen tänkte jag mig fleece på baksidan. Slutdestinationen för filten är ännu öppen, men min tanke är att den ska skickas med hjälpsändning till någon som behöver den bättre i vinter. Nu när jag bloggat om lapparna kan jag ju inte bara lämna dem liggandes, vilket borde öka detta impulsprojekts förutsättningar för att bli slutfört. Jag återkommer…

Annons