Det var huset med stans fulaste balkonger.
Första sommaren var balkongen tillbommad och vi svettades,
men nu är den både fin och inglasad.
Här har vi älskat och här har vi grälat.
Här har vi njutit och här har vi våndats.
Här har vi firat och här har vi sörjt.
Här har vi tröstat och här har vi tjatat.
Här var vi först tre och blev sen fyra.
Här har barnen vuxit upp, här har de lärt sig gå och prata.
Här har vi varit hemma med barnen och här har de blivit dagisbarn.
(Och nu är den äldre anmäld till förskolan,
det är lite mycket för mig som har svårt för förändringar.)
Här har vi samlat på oss (och det märks nu).
Här har vi trivts och här hade vi ett tag de bästa av grannar.
Här har vi levt i fem år och här har vi fått det trångt.
Nu är det dags för hus och trädgård!
Där ska vi trösta och där ska vi tjata.
Där ska vi fira och där ska vi sörja.
Där ska vi njuta och där ska vi våndas.
Där ska vi älska och där ska vi gräla.
Nu flyttar vi.
Malins Mångahanda 
Fint skrivet! Du har en poetisk ådra! Ansa den och väx i den!
Tack! Det var faktiskt liv i den ådran förr, kanske det kommer igen?
Äsch, jag blir ju alldeles gråtmild! Kramar och lycka till och vi hörs om eventuell flytthjälp på söndag!
Jag får också en klump i halsen. Jag kände också sådär när vi flyttade från vår lägenhet. Kommer ihåg känslan när vi stängde dörren för sista gången. Men känslan gick snabbt om, vi kom ju till något bättre. Något som vi drömt om redan en tid. I sommar kommer du att sitta i din trädgård och undra hur du hamnade där OCH hur mycket skönare det är att sitta där ute i stället för den inglasade balkongen.
Har annars en liknande bild på mig själv sittande i en pafflåda i samband med vår flytt ut till landet från Rådhusgatan.
Lycka till med flytten!
Känns igen. Trots att jag ville flytta (desperat!) så grät jag när dörren stängdes. Kanske mest i ett slags vemod över den jag hade varit när vi flyttade in och hur förändrat allt var när vi flyttade ut. Men nu ! sitter jag i vårt hus, och alla alla dagar tänker jag på hur bra vi har det här! Och ungefär en gång i veckan tänker jag med en rysning på hur det skulle vara om vi bodde kvar i lägenheten.
Lycka till med inflyttandet!
Ja, det är konstigt att bryta upp även om man vet att det blir så mycket bättre. Men då vi flyttade från Åbo kände jag inte att det var mitt hem längre då lägenheten var tömd på alla saker. Hemmet är där hjärtat är och det flyttar du ju med dig.
Jag anmälde också den förstfödda till förskolan häromdagen och det kändes konstigt. Hur blev han så stor? Nu kommer du närmare så nu kan vi kanske träffas nån dag du är ledig med våra stora, blivande förskolebarn.
Vackert och lite sorgligt. Känner precis igen mig från då vi flyttade för ett och ett halvt år sen. Bitterljuvt på nåt sätt. Nä, inte bittert – men en liten del av en själv lämnar kvar. Fina minnen tar ni med er och många fler ska ni få! Kram på er! Och stort GRATTIS!