Ja ja, jag erkänner, även för mig själv, att jag är betydligt stökigare än jag tänker att jag är och än vad jag vill vara. När allt kör i hop sig, och ofta annars också, får saker ligga där de faller. Förr eller senare kommer ändå tiden för att plocka upp och rada in. När man väl är där är det riktigt skönt, då syns det skillnad. Mina hyllor i klädskrubben är ett typexempel. Klädvikning faller helt bort när jag är trött och stressad och kläderna får föra en ojämn kamp med gravitationen om deras vara eller inte vara på hyllorna. Igårkväll kom äntligen tid för klädvikning och nu är ordningen återställd (för en halv vecka eller nåt). Färgkoordinerar (opraktiskt men fint), för det är skönt med ordning i det lilla då man har kaos i det stora, åtminstone en del av energin som stulits från mig kommer tillbaka.
Mitt i tröjvikningen igår insåg jag att det nog finns en tröja att repa upp i hopen. Visst är den fin, åtminstone är mönstret fint. Modellen däremot är helt fel (för vem som helst) och jag använder den inte. Garnet är värt ett bättre öde än att vara fångat i en tröja som bara ligger på hyllan. Sen nångång, då jag vet vad det ska bli istället och det finns rum i garnlådorna, ska jag repa upp tröjan.
(Sådärja, nu är nya datorhörnan i skrubben bakom köket invigd. Än finns det hopp för att rummet skrubben ligger i ska kunna fungera som gästrum på julen.)
Malins Mångahanda 