Hooray för SyLan!

Hooray_grytlappJag är nyss hemkommen från årets första Sy-Lan och är mycket nöjd över dygnet med bästa syjuntan. Bortsett från det härliga sällskapet har jag varit ovanligt produktiv vid symaskinen och fått massor med ny inspiration! Den broderade grytlappen, som levde ett tidigare liv som väst, får sammanfatta det hela. Och även om tanken är att intonationen kan varieras enligt dagsformen finns idag bara uppriktig glädje i uttrycket. Dessutom var det roligt att brodera, jag gör det sällan men blir ofta positivt överraskad (och håller mig till kedjestygn).

Till de bästa av tanter

Det här börjar kännas lite avlägset nu, men här kommer det ändå. Den högt älskade dagklubben slutade när sommaren kom och eftersom jag jobbar vidare till nyår blev det dagis för båda barnen efter sommaren. Framför allt sonen har varit stormförtjust i sin klubb, hoppade upp ur sängen varje tisdag och fredag då det var klubbdag. Vi föräldrar har inte heller något negativt att säga och givetvis skulle tanterna få sommarpresenter när vårterminen tog slut.

De dagar då det inte var klubbdag var det parkdag i lekparken med kompisar, leksaker och parktanter. Sonen har hört till stammisarna i två år och tanken var att även lillasyster skulle skolas in vid fyllda 1,5 år, men det var hon för mamis för. Ändå hade hon nog hellre lekt där än följt med mig på diverse ärenden, bara jag också hållits i parken. När parken stängde för sommaren till midsomar skulle förstås också parktanterna tackas ordentligt.

Varsin dagiskasse blev det till alla fyra, även om modellen varierade pga att det turkosblåa tyget var så snett alla vägar att det var helt omöjligt att klippa rakt. Namn broderat på, ljust blåmönstrat påslakan som fodertyg och en knapp så man kan stänga. Jag gillar verkligen idén med dagiskassen, den öppnar för så många variationer. Hoppas nu bara att väskorna kommit till användning och att ”tanterna” haft en skön sommar och trivs med sina ”nya barn”!

Och missförstå inte rubriken, de tanter barnen har i dagis räknas numera också till de bästa av tanter.

Till cyklisten

Sonen har uppnått cykelåldern. Jag har höga förväntningar, byter gärna ståbräda mot cykel nu. Eftersom vi bor mitt i stan behövs också ett cykellås, ett lås har en nyckel och en nyckel behöver en nyckelring. Att pyssla ihop denna tog inte länge, men det var rätt så roligt. Jag broderar inte så flitigt, men när det händer är det kul. Tyget är rester, ursprungligen från en bordduk, och sonen valde själv färg på broderiet. Min samling broderigarn är väldigt blygsam, men när jag tyckte rött elller grönt skulle bli bra valde han det som glittrade, ”det måste ju synas, mamma”.

Favorit i repris

Det kom en beställning på tofflor från Rino, hon ville ha ett par till sin mamma. Likadana som de hon själv fått skulle de vara, så tydligen är det bra tofflor. Jag klämde in beställningen bland mina halvfärdighetsprojekt och använde samma garn som förra gången. Det enda jag inte hade antecknat var hur mycket jag centrifugerade, så jag chansade på 800 v/m och det blev bra. Nu vet jag det till nästa gång, för i nåt skede ska jag nog sticka och tova tofflor åt mig själv också.

Är det månne genetiskt?

Det tog bara en förmiddag hos en jämnårig vän av urtidsdjur innan sonen också kom in i dinosaurieåldern. Till jul sydde jag därför en dinomössa av velour, fodrad med microfleece. Jag hade tänkt mig en tunga på dinosaurien, men med tunga såg det mer ut som en Kellogs-tupp så den sprättade jag hastigt bort igen. Istället blev det broderade näsborrar och mun.

Eftersom mössan blev en julklapp kunde jag inte prova på sonen så länge jag sydde och därför kan jag nu konstatera att dinosauriens ansikte är lite väl stort, det skulle få sitta lägre ner. Men sonen är nöjd och önskar sig nu en hel dinosauriedräkt.

Förspilld kvinnokraft?

appelkna

Jag börjar tro att jeans är bortkastat på barn i lekåldern, för inga andra byxknän tycks få hål i samma takt. Och att lappa just den delen på byxor är inte kul, inte när byxbenen är relativt smala och man inte kommer åt med symaskinen på ett smidigt sätt. De här jeansen hittade jag på ett loppis, i en låda med gratis plagg. Vad det då var för fel på dem vet jag inte, men jag tackade och tog emot. Hålet som sedan uppstod får vi nog skylla på sonen, eller hans ålder. Och visst finns det snabbare och enklare sätt att lappa byxben på, men jag ville göra något skojigare och fick för mig att en äppelapplikation skulle vara fint. Det gröna tyget fanns bland mina restbitar, den fina fina röda manchestern fick jag av en syjuntekollega, hennes sambo hade röda manchesterjeans som barn och det är en del av dem. Det har tagit mig små stunder av hela sommaren att komma varvet runt på äpplet (var utan garn ett bra tag kvart före färdig också). Så antagligen är mödan oproportionerlig till nyttan, men så är väl ofta fallet när man syr själv. Och visst blev det fint, även om jag själv reagerade på hur pass 70-tal det såg ut när byxorna var på.

När de här byxorna var lappade upptäckte jag att nästa jeanspar har hål på knät, men jag har ännu inte bestämt om det blir en tråkful lapp eller kanske ett päron på det…

Besökare nr 10 025

rinotofflor

I höstas, när antalet besökare närmade sig 10 000 utlovade jag en present till den besökare som blev just nr 10 000 eller först efter det att kommentera bloggen. Tyvärr fungerade räknaren inte riktigt som jag förväntade mig, men besökare nr 10 025 kunde i alla fall koras. Och strax före jul postade jag ett paket till Rino, innehållandes dessa tofflor.

Tofflorna är stickade av samma förgarn som jag använder till blöjbyxor. Instruktionerna fick jag muntligen på Ekosoppi.  Jag fick veta maskantal och att tofflorna skulle stickas långa som storlek 42 ifall man ville ha stl 38. Först när jag satte mig ner för att börja på insåg jag att jo, jag visste maskantalet, men grovleken på stickorna visste jag inget om. Bra blev det ändå, de passade på min fot när de kom ur tvättmaskinen och det var bara att hoppas att Rinos fötter är lika stora. När tossorna var färdigstickade tovade jag dem alltså i tvättmaskinen, ca en timme i 60 grader. Jag fyllde tossorna med plastpåsar och virade handduk runt innan jag satte dem i maskinen, men paketeringen klarade inte tvätten så jag vet inte om det gjorde någon skillnad.

Sist och slutligen broderade jag några små blommor på tossorna. Jag är en novis på broderi, men det här var lättare än jag trodde, så små blommor får nog pryda flera saker i framtiden. Och vad Rino tycker om sina tossor kan man läsa här.

Gröna muddbyxor

De här byxorna är sydda till Beije enligt samma mönster som de i brun stretchfrotté. Tyget är ganska tunn manchester med smala ränder, rester från en jacka jag sydde till sonen förra hösten. Eftersom det är ett par manchesterbyxor ville jag gärna göra dem lite finare med någon detalj, därför fick de två små bakfickor som inte kommer att fylla någon funktion överhuvudtaget. Nåja, de ska väl inte vara obekväma heller.

Den ena fickan pryddes med en namnlapp. Vid det här laget har jag blivit rätt så förtjust i mina nanmlappar, roligt att kunna variera färg efter vad som passar (och vad man råkar ha hemma). Som vanligt kom jag dock inte ihåg namnlappen före plagget var så gott som klart, så den är sydd fast rakt igenom både ficka och byxa. Inte plats för någon plånbok här…

Den andra fickan försökte jag få till ett litet broderi på, ett hjärta var det bästa min fantasi kunde uppbåda. Idén med ett broderi har jag fått när jag tittat på avigsidan på mina applikationer och tänkt att de ju faktiskt ser rätt så intressanta ut från den sidan också. Så jag klippte ut hjärta i papper och sydde fast det med tät sicksack från baksidan och knaprade sedan bort papret. Sydde på med sicksack ett varv till. Eftersom jag inte blev helt nöjd med resultatet blev det bara hjärta på en ficka, fastän jag ursprungligen tänkt mig broderi på båda. Hur gör andra sånt här??

Hugo – 08

Mammabarngruppen har varit, och är fortsättningsvis, till stor glädje även när det gäller mitt sömmande och pysslande. Födelsedagspresenter, sjalar och andra ”beställningsarbeten” gör jag gärna, men när Hanna sa att hon sagt åt sin man att jag nog kan brodera och att de därför ville jag skulle brodera in lillebrors namn i dopklänningen blev jag lite nervös. Den utlovade ersättningen fick mig dock att tänka att det inte kan vara så svårt att brodera ett namn…

Namn och årtal var önskemålet och på insidan av fållen skulle det vara. Hanna sa att de tidigare namnen inte alla var helt perfekta, huvudsaken var att det skulle vara läsligt. Jag trodde jag skulle klara det, trots att mitt tidigare broderande är så gott som lika med noll bortsett från några langettstygn och ett obligatoriskt monogram i lågstadiet. Men när jag fick se klänningen visade det sig att den var antik, från förra eller förrförra århundradet! Den hade varit i eller kom från Amerika, men hade varit bortslarvad länge och hittades för kanske 15 år sedan. Efter det har släktens barn döpts i den och fått namn och årtal insydda i kanten. Fin tradition, men borde inte någon mer rutinerad göra det jag skulle? Beslöt att vänta tills syster yster kom hem på semester, hon kan det här med att brodera.

Hur som helst satte jag mig ner med nål och tråd en kväll med syster på armlängds avstånd, övade med ett H på gammalt lakanstyg och insåg att det faktiskt inte var så svårt. Ett kort namn, som inte har en och samma bokstav flera gånger, kunde jag nog få till, speciellt eftersom det skulle vara på insidan. Vissa av namnen som fanns där från förr krävde inte så mycket, om man säger så. Jämnt blev det inte, men det är läsligt och syns inte på rätsidan, så tadaa, nu kan jag brodera också.

Och visst är klänningen fin med sin brodyr frampå! Samma brodyr fanns också nertill. Kändes som en ära att få sy in ett namn i den.

(Pläden i bakgrunden är från förra årets vävkurs.)