Hooray för SyLan!

Hooray_grytlappJag är nyss hemkommen från årets första Sy-Lan och är mycket nöjd över dygnet med bästa syjuntan. Bortsett från det härliga sällskapet har jag varit ovanligt produktiv vid symaskinen och fått massor med ny inspiration! Den broderade grytlappen, som levde ett tidigare liv som väst, får sammanfatta det hela. Och även om tanken är att intonationen kan varieras enligt dagsformen finns idag bara uppriktig glädje i uttrycket. Dessutom var det roligt att brodera, jag gör det sällan men blir ofta positivt överraskad (och håller mig till kedjestygn).

Brodera mera!

Förra hösten köpte jag Karins broderier och fastän jag inte broderar är boken fin och inspirerande att bläddra i. Nu har Karin Holmberg gett ut en ny bok, Små och stora broderier, och jag hoppas på en chans att vinna den och medföljande tygpåse i Brodösens blogg. (Om inte så tror jag att jag köper den i alla fall.)

Till de bästa av tanter

Det här börjar kännas lite avlägset nu, men här kommer det ändå. Den högt älskade dagklubben slutade när sommaren kom och eftersom jag jobbar vidare till nyår blev det dagis för båda barnen efter sommaren. Framför allt sonen har varit stormförtjust i sin klubb, hoppade upp ur sängen varje tisdag och fredag då det var klubbdag. Vi föräldrar har inte heller något negativt att säga och givetvis skulle tanterna få sommarpresenter när vårterminen tog slut.

De dagar då det inte var klubbdag var det parkdag i lekparken med kompisar, leksaker och parktanter. Sonen har hört till stammisarna i två år och tanken var att även lillasyster skulle skolas in vid fyllda 1,5 år, men det var hon för mamis för. Ändå hade hon nog hellre lekt där än följt med mig på diverse ärenden, bara jag också hållits i parken. När parken stängde för sommaren till midsomar skulle förstås också parktanterna tackas ordentligt.

Varsin dagiskasse blev det till alla fyra, även om modellen varierade pga att det turkosblåa tyget var så snett alla vägar att det var helt omöjligt att klippa rakt. Namn broderat på, ljust blåmönstrat påslakan som fodertyg och en knapp så man kan stänga. Jag gillar verkligen idén med dagiskassen, den öppnar för så många variationer. Hoppas nu bara att väskorna kommit till användning och att ”tanterna” haft en skön sommar och trivs med sina ”nya barn”!

Och missförstå inte rubriken, de tanter barnen har i dagis räknas numera också till de bästa av tanter.

Till cyklisten

Sonen har uppnått cykelåldern. Jag har höga förväntningar, byter gärna ståbräda mot cykel nu. Eftersom vi bor mitt i stan behövs också ett cykellås, ett lås har en nyckel och en nyckel behöver en nyckelring. Att pyssla ihop denna tog inte länge, men det var rätt så roligt. Jag broderar inte så flitigt, men när det händer är det kul. Tyget är rester, ursprungligen från en bordduk, och sonen valde själv färg på broderiet. Min samling broderigarn är väldigt blygsam, men när jag tyckte rött elller grönt skulle bli bra valde han det som glittrade, ”det måste ju synas, mamma”.

Favorit i repris

Det kom en beställning på tofflor från Rino, hon ville ha ett par till sin mamma. Likadana som de hon själv fått skulle de vara, så tydligen är det bra tofflor. Jag klämde in beställningen bland mina halvfärdighetsprojekt och använde samma garn som förra gången. Det enda jag inte hade antecknat var hur mycket jag centrifugerade, så jag chansade på 800 v/m och det blev bra. Nu vet jag det till nästa gång, för i nåt skede ska jag nog sticka och tova tofflor åt mig själv också.

Är det månne genetiskt?

Det tog bara en förmiddag hos en jämnårig vän av urtidsdjur innan sonen också kom in i dinosaurieåldern. Till jul sydde jag därför en dinomössa av velour, fodrad med microfleece. Jag hade tänkt mig en tunga på dinosaurien, men med tunga såg det mer ut som en Kellogs-tupp så den sprättade jag hastigt bort igen. Istället blev det broderade näsborrar och mun.

Eftersom mössan blev en julklapp kunde jag inte prova på sonen så länge jag sydde och därför kan jag nu konstatera att dinosauriens ansikte är lite väl stort, det skulle få sitta lägre ner. Men sonen är nöjd och önskar sig nu en hel dinosauriedräkt.

Förspilld kvinnokraft?

appelkna

Jag börjar tro att jeans är bortkastat på barn i lekåldern, för inga andra byxknän tycks få hål i samma takt. Och att lappa just den delen på byxor är inte kul, inte när byxbenen är relativt smala och man inte kommer åt med symaskinen på ett smidigt sätt. De här jeansen hittade jag på ett loppis, i en låda med gratis plagg. Vad det då var för fel på dem vet jag inte, men jag tackade och tog emot. Hålet som sedan uppstod får vi nog skylla på sonen, eller hans ålder. Och visst finns det snabbare och enklare sätt att lappa byxben på, men jag ville göra något skojigare och fick för mig att en äppelapplikation skulle vara fint. Det gröna tyget fanns bland mina restbitar, den fina fina röda manchestern fick jag av en syjuntekollega, hennes sambo hade röda manchesterjeans som barn och det är en del av dem. Det har tagit mig små stunder av hela sommaren att komma varvet runt på äpplet (var utan garn ett bra tag kvart före färdig också). Så antagligen är mödan oproportionerlig till nyttan, men så är väl ofta fallet när man syr själv. Och visst blev det fint, även om jag själv reagerade på hur pass 70-tal det såg ut när byxorna var på.

När de här byxorna var lappade upptäckte jag att nästa jeanspar har hål på knät, men jag har ännu inte bestämt om det blir en tråkful lapp eller kanske ett päron på det…