Vadå krokning?

Första gången jag besökte Arbis stickcafé i höstas hade jag med mig ett påbörjat stickprojekt, som då var ganska brådskande. Varje gång det var stickcafé presenterades en ny teknik och förstås frågade jag vad som gällde denna gång. Sen fick min stickning gå och gömma sig, istället lånade jag kroknål och fick garn av läraren. Det var nämligen krokning på schemat, nåt helt nytt för mig, men enkelt att lära sig med en fascinerande yta som resultat. Moppgarnet (vävgarn) som jag fick krokade jag slut på samma kväll och efter ett tag sydde jag ihop lappen till en börs. Att sy något av lappen var en av mina elva garnhalvfärdigheter. Fodret är en gul loppisduk i två nyanser och jag gjorde en mellanvägg med mellanlägg i, perfekt för att skilja kontanter från kort. Dragkedjan är även den loppisfyndad.

Vad är då krokning? Frågan ställdes förra gången jag bloggade om det. Krokning görs med en kroknål, som ser ut som en lång sticka men med en virkkrok i ändan. Man börjar med att virka luftmaskor till önskad bredd och sen krokar man fram och tillbaka, som ett mellanting mellan stickning och virkning, genom att mot vänster plocka upp nya maskor och tillbaka mot höger maska av dem. Det här låter ju nästan helt obegripligt, men på Strömsös hemsida kan man se hur det hela går till. Resultatet är fast och tätt, inte lika töjbart som stickat, och med en vacker struktur.

Krokade handledsvärmare

Mitt i smällkalla midvintern hade jag ett tillfälligt kontorsjobb, beläget i ett gammalt stenhus med dragiga fönster. Jag insåg snabbt att det nu var dags att göra handledsvärmare, något jag länge tänkt med inte kännt tillräckligt stort behov av för att det skulle bli av. Resultatet blev orange krokade handledsvärmare, gjorda i ullgarn med enkel krokning, eller tunisisk virkning som det också kallas. En fascinerande teknik som ger en mycket vacker yta, även om det kanske inte är den ultimata tekniken för handledsvärmare. Resultatet är nämligen mycket stummare än virkat eller stickat och min rastlöshet gjore att jag bara gjorde de här precis så stora som de måste vara. Med några varv till skulle de vara enklare att få på och av, men nu vet jag ju det till nästa gång.

Jag gjorde en rektangel, tillräckligt bred för att gå över bredaste delen av handen och så lång som jag ville ha den. Sen sydde jag ihop i sidan, men lämnade ett hål för tummen. Mycket enkelt, och en beskrivning som passar såväl stickat och virkat som tyg. Och handledsvärmarna kom väl till användning, både fingrarna och hela jag blev mycket varmare. Nu klarar jag mig nog om jag får det nya arbetsavtal till samma arbetsplats som jag hoppas på.

Stickning är terapi

Samma gråa sinnesstämning som rådde i november tycks ha drabbat mig så fort julen övergått i vardag. Under sådana perioder står symaskinen stilla har jag fått lära mig i höst, däremot stickar jag mer än annars. Stickningen är kravlösare och kräver inte lika mycket tid, tankemöda och iordningsställande känns det som. Den kan vara med överallt och det är bara att börja på, sen lägger man den i från sig när annat kommer i vägen eller det blir för många barn i famnen. Några maskor framåt kommer man alltid och på mindre projekt ser man resultat ganska snabbt. Stickning är helt enkelt terapi för mig och ger mig känslan av att jag åstadkommer något även om livet i övrigt känns som en trögflytande massa att sega sig igenom.

Med tanke på detta kanske total frihet och ett prestationslöst förhållningssätt vore det bästa, men jag tänker ändå utmana mig själv genom att ta itu med halvfärdigheterna. Det må vara hur inspirationshämmande och kreativitetsdödande som helst, men idag bestämde jag mig för att inte påbörja något nytt garnbaserat projekt innan alla halvfärdiga är avslutade. Jag har några att välja på så jag får nog variera mig och om jag klarar det är jag övertygad om att känslan efteråt är värd uppoffringen. Överallt där hemma grinar något oavslutat mot mig, allt från disk och tvätt till överfulla garderober, oanvända tyger och osorterade foton. Det tynger mitt sinne så just nu känns stickningen som en lämplig del att börja med.

Ifall jag kommer ihåg alla är det 11 saker på hälft just nu. Vissa är fem före färdiga, andra kräver lite mer och något repar jag kanske upp och lägger undan i garnsamlingarna.

  • Svågerns nya mössa – tredje Turn a square. Tur att de är roliga att sticka då jag haft otur med storlekarna.
  • Krokad börs oihopsydd – mitt första krokningsprojek är inte mer än en fyrkant än så länge.
  • Pippitröja – ack detta stackars beställningsarbete. Det blir nog inte fler tröjor på beställning, hoppas jag kommer ihåg det.
  • Dotterns vantar – jag kom lite av mig eftersom gamlamoffa hade köpt vantar på syföreningsbasar till julklapp.
  • Makens tvåändsvantar – långsamt men vackert, nästa vinter är säkert också kall…
  • Alpacka handledsvärmare – en nödvändighet på jobbet, men jag slutar sista januari. Hålen ville inte riktigt bli hål, men nu har jag fått goda råd.
  • Baby slipover oihopsydd – stickad till första barnet, används tidigast av det ännu inte existerande eventuella tredje barnet.
  • Virkad hemlis – det man inte hinner med till jul kan alltid bli följande års födelsedagspresent
  • Vit flätstickad tröja – en kvarleva från mitt förra liv, blir eventuellt soffkuddar
  • Grå tröja – likaså en kvarleva från forntiden, måste bara sys ihop
  • Mönstrad växtfärgad tröja – lämnade den åt sitt öde för tre år sedan då den inte verkade sitta som jag ville

Måste tillägga att det nu, efter en dag på jobbet och en kväll tillsammans med små och stora vänner känns bättre. Nu ska jag sticka klart mössan.