Lilla fina hyllan

Jag fortsätter på samma tema, hemmafix med tidsfördröjning. Det började med någons pyssliga blogg (minns tyvärr inte vilken) och en fin hylla, sen gick det ett tag. Vi åt för ovanlighetens skull chips ur rör och rören hamnade under diskbänken. Där stod de någon månad, innan jag pysslade ihop dem med dottern (mest jag, men hon valde åtminstone papper). Efter att alla klädpinnar som höll ihop skapelsen medan limmet torkade togs bort hamnde hyllan på fönsterbrädet i väntan på att hängas upp, och när den väl hängdes upp flyttade inga saker in i den. Vid det laget var jag var ganska led hela projektet, men när Legoflickorna flyttade in blev det ju ändå så bra, så bra!

Annons

Hemmafixarnas hopp

Vem vill väl inte snabbt och effektivt, med ett leende, åstadkomma de förbättringar hemma man tänkt sig och suktat efter på Pinterest och i bloggar? Jag vill absolut, men min plats är nog inte bland de som tycks klara av just det. Min uppgift är nog istället att inge alla långsamma hemmafixare hopp, för även den långsammaste är nog klar fortare än jag. För tillfället är jag ändå mycket glad över köksstolarna jag målat svart (idén föddes för åtminstone tre år sedan och arbetet har pågått i ett par år) under möbelrestaureringen jag går på. Stolarna är målade med Ottossons färg och jag ville verkligen tycka om den färgen, människor jag sätter stor tilltro till talar så varmt för den, men det var inte enkelt. Sutresultatet är jättebra, men då är det också mycket arbete bakom. Avslutningsvis dessutom ett varv med lack (Tikkurila Kiva), för ytan skulle annars inte ha passat köksstolar i en barnfamilj.

En annan glädjande sak i köket är min egenhändigt fixade familjekalender. Att teckna hör inte till mina favoritsysslor (det finns för talangfulla familjemedlemmar och släktingar för det), men plötsligt blev jag inspirerad av barnens torkade tuschpennor och nu har vi en kalender med unika illustrationer för hela året. Att vi inte kunde ta den i bruk före mitten av februari är smällar man får ta. 

Pyjamasdagar

Jag är av den sorten som kan trivas bra i pyjamas en hel dag, och sonen släktas på mig. Vardagen är alldeles för full med tjat och tider att passa, men på helgerna får vi ta igen det. På sylan, som känns väldigt avlägset nu, sydde jag varsin ny pyjamas till barnen och blev så väldigt glad av dem. Jag sydde väldigt lite på hösten och det var länge sedan jag tyckte det var så här roligt att se vad som växte fram ur symaskinen. Tygkombinationerna blev helt rätt och de applicerade rävarna på de prickiga byxorna sitter verkligen där de ska. Elefantranden på de andra byxorna gillar jag också, men den byxan måste förlängas lite, tröjärmarna jag gjorde dem av räckte inte ritkigt till, visade det sig.

Viktiga kvinnor

Ibland vill man visa tacksamhet lite mer konkret, och då är det bra att det finns ett stickmönster som VisaLisas Gratitude-sjal. Min mamma fick en turkos för ett år sedan (BC Garn Silkbloom Fino) och till den här julen stickade jag till min kollega som tyvärr nu bytt arbetsplats.  Den ljusgråa stickade jag i den nya garnbekantskapen Rowan Fine Lace,ett garn jag gärna återvänder till. Mönstret är välgjort och bara man håller reda på varven i bladbården är det en njutning från början till slut. Till och med att plocka upp maskorna från bården går smärtfritt, på två sjalar har det blivit alldeles rätt på första försöket. Mammas sjal är stickad i den mindre storleken, kollegans är större. Själv skulle jag vilja ha en ännu större. Sjalen är lite liten och lite för fin för mig så här, som ett smycke som VisaLisa själv säger, men perfekt som present till de här två viktiga kvinnorna.

Hooray för SyLan!

Jag är nyss hemkommen från årets första Sy-Lan och är mycket nöjd över dygnet med bästa syjuntan. Bortsett från det härliga sällskapet har jag varit ovanligt produktiv vid symaskinen och fått massor med ny inspiration! Den broderade grytlappen, som levde ett tidigare liv som väst, får sammanfatta det hela. Och även om tanken är att intonationen kan varieras enligt dagsformen finns idag bara uppriktig glädje i uttrycket. Dessutom var det roligt att brodera, jag gör det sällan men blir ofta positivt överraskad (och håller mig till kedjestygn).

Lite av vår jul

Jag gjorde en dörrkrans (första jag någonsin gjort, faktiskt) och stickade en söt liten fågel till den.Paketerade historiens största paket och sen nångång infann sig nån sorts julfrid, som förstås blandas med allt som ändå hör familjeliv till. Nu är jag ledig i ännu en vekca och hoppas på att blogga julklappar jag gjort, före de slappa dagarna är över för den här gången.  

Fantastiskt fyndat

Här har det varit tyst och lugnt ganska länge, men drömmen om en inspirerande blogg med mycket återvinningstänk lever kvar. Och loppisfynd är ju återvinning om något, så här kommer hösten bästa och största fynd. Inspirerade av vänner som kan det här med att fynda på Findit började vi också spana inredning. Nybörjartur kanske, men det fanns två annonser samtidigt med likadana stolar från helt olika ställen! 30 km österut hämtade vi sex stolar med brunt tyg och 100 km norrifrån blev det fyra med grönt tyg. Och de gör sig verkligen väl i vårt vardagsrum! Nu är det snarare bordet som inte matchar, men jag älskar storleken på det. På sikt ska väl alla stolarna få likadant tyg, men tills vidare är vi mycket nöjda så här. När jag fotade stolarna råkade fruktfatet vara välfyllt med matchande frukter och grönsaker, så det fick också komma på bild. Dessutom är det ett av de absoluta favoritfynden någonsin, tillsammans med ett gäng gröna glas kom det hem från ett loppisrace i Malax för några år sedan. Årets jätteäpple, som jag visade tidigare, får också vara med på ett hörn igen. 

Mössa?

När glädjen och fascinationen över en ny stickning håller på att ebbas ut inträder en frustrerande fas innan man vet om det blir en total flopp eller något bra. Bäst att sticka förbi den fasen så fort som möjligt, för att fota en röd nyfödd stickning på en turkosblå pall var ingen höjdare.

Finaste färgerna

Jag har alltid älskat hösten, så ett inlägg med höstbilder från trädgården kan jag inte låta bli. Håll till godo! Och påminn mig gärna om lyckan över två stora lönnar sen när alla löven ska räfsas bort.Största äpplet i år lär nog vara den här bjässen på 350 gram. Jag har spanat på det i nästan en månad, där det hängt och dinglat högt uppe ut mot gatan. Som tur kom jag mig för att ta ner det med äppelhåven innan det föll i asfalten. Tyvärr vet jag ännu inte vad trädet är för sort, men jag vet i alla fall vart jag ska vända mig för att få reda på det. 

Tygloppis på lördag

Hipp hurra, nu är det dags igen! Än har jag inte gått igenom mina gömmor i jakt på vad som kunde vara fynd för andra, men för inspirationens skull får en gammal fyndbild hänga med.