Sommarens sista söndag

22 september var det fortfarande sommar, kändes det som. Barnens lekstuga (som väl främst är dotterns, sonen hävdar hans hem är i kojan under en buske) hade äntligen blivit färdig (jo, vi har bott här i 1,5 år) och jag tyckte det var värt en ordentlig inflyttningsfest. Renoveringen går knappt ens i snigelfart, så festligheterna var minst lika mycket för min skull som för barnens. Jag kände verkligen att detta framsteg behövde firas och hoppades det skulle smitta av sig på andra projekt här hemma. Huruvida det blev så låter vi förbli osagt.

Inflyttningsfest blev det i alla fall, med ballonger, kladdkaka och grannbarnen som gäster. De satt på filtar på gräsmattan och idag känns det helt otänkbart när man ser dem i tshirt på bilderna. Och bilder blir det många av för omväxlings skull.Själva lekstugan är fuskrenoverad. Uthuset den finns i skulle behöva en total genomgång, men nu är det inte läge för det. Istället rev jag de gamla skivorna som fanns på väggarna och lade upp tapet med häftpistol. Tidigare har rummet varit ett omklädningsrum till bastun som funnits i rummet bredvid. Den gröna väggen är gamla skorstensmuren och den lilla spisen fick vara kvar som lekkök. Hyllan slängde vi ut ur en skrubb på vinden och den uppfinningsrika flickan har våningssäng åt dockorna på de nedre hyllorna och köksgrejs högst upp. Multifuktionell möbel för compact living.

Såväl tapet som övriga möbler och textilier är från loppis och jag är är riktigt nöjd med hur allt matchar. Ingen ska ändå få för sig att lekstugan speglar hur det ser ut inne hos oss, det är mer principen ”ordning i det lilla – kaos i det stora” som gäller. (Samma princip som gör att jag ordnar mina kläder i skrubben i färgordning.)

Annat trevligt som hände denna kanske sista sommardag var ett grodmöte i trädgården och goda vänner på besök. Och när sommaren tar slut kommer visst julen som nästa?

Annons

Besök vid symaskinen

Symaskinen för ett stilla liv såhär på sommaren. Men i förra veckan fick den och jag besök, och när det behövde sprättas kunde jag inte låta bli att utnyttja det fina ljuset. Sen sorterade jag restgarner, mer om det senare.

Bröllopsdag

Jag och kära maken har fått fira bröllopsdag för tionde gången och till vår glädje fick barnen vara hos sin fammo. Det var nog bäst för alla inblandade, jag tyckte riktigt synd om dem då deras tråkföräldrar bara ville ägna sig åt garageröj istället för att leka. En dag senare har vi nu ett nymålat garage, nöjdare barn och ett par som fått lite av den tumistid de så väl behöver. Imorse åt vi frukost på gräsmattan och delade bland annat en frukt så lika man kan, innan maken drog iväg på jobb.Igår var vi ut och äta medan garagetaket torkade i väntan på andra varvet med målarpenseln.

På middagen passade jag på att ha en ”halsduksbolero” jag gjort av en väldigt lång och ganska bred löst stickad halsduk. Jag behövde något att ha över axlarna till en svart klänning och hittade halsduken i en färg som jag gillar. Först vek jag den på mitten så den blev hälften så kort. Sen vek jag andra vägen (långsida mot långsida) och sydde ihop en lagom lång bit från varje kortända och det blev ärmarna. I ryggen är hela bredden alltså kvar och i båda kortändorna har jag sytt gummiband runt handlederna för att det lösa plagget inte ska fladdra omkring hur som helst. Tyvärr lär den inte bli långlivad, akrylen i det billiga plagget avslöjar sig själv.

5-årsdag!

Medan jag höll på att editera bilder till förra inlägget dök det upp ett meddelande här på wordpress. ”Happy Anniversary! You registered on WordPress.com 5 years ago!” Det började med en aprillista, kläder till hjälpbehövande och ett skötunderlag. Nu, 5-årsdagen till ära, bjuder jag på en rykande aktuell bild, nämligen en bild på min favoritstickning för tillfället. Det är mitt första par sockor med istickad häl, spännande att se hur det går.

Och så skulle man kunna skriva länge och fint om allt som handarbetsbloggandet gett mig fastän jag inte alltid varit så flitig här, allt som handarbetandet utanför bloggen gett mig och om nåt som fanns på aprillistan för fem år sedan men ännu inte är gjort, men det kanske jag sparar till en annan dag.

Basar!

Om några timmar är det dags för basar på dotterns dagis! Barnen har pysslat och planterat påskgräs, snälla föräldrar och far- och mormödrar har bakat. Leksaksloppis blir det också. Själv har jag massproducerat näsduksfodral. Det blev tydligt att de blåa tygerna lyser med sin frånvaro, men jag hoppas på goda affärer och bra med pengar till nya uteleksaker på dagis!

Skäl att fira

Ibland känns det som man har mer att glädja sig över än annars och idag vill jag vifta lite med små washitejp-vimplar för bloggen och renoveringen. Förutsättningarna för att ha en aktiv och snygg blogg har avsevärt förbättrats för min del och det ska jag fira med en temavecka för dottern från och med imorgon. Ett annat glädjeämne är att renoveringen av wcn mellan köket och vardagsrummet äntligen kommit igång. Förmiddagen har jag ägnat åt att skura smuts från de senaste årtiondena (även om rummet förstås städats regelbundet) och åt att lossa golvlister och förbereda lite målande. I vardagsrummet står de nya badrumsmöblerna och väntar och förhoppningsvis har vi snart också en ny wcstol. Om nån vecka ska det väl gå att säga att en av tre wcn är färdigrenoverad, hipp hurra!

Skönt farväl

Ibland är det bäst att ge sig och nu har jag äntligen insett att jag och de blå sexkanterna av restgarner inte har en framtid tillsammans. De som skulle bli en dockfilt blev bara några stycken. Och det måste vara rätt så länge sedan jag började, för de är från den tiden då dotterns enda ord för färg, oavsett vilken färg det gällde, var ”bå”. Hon är fyra nu och har ett betydligt större ordförråd än så, även om L och några andra konsonanter ännu är lite svåra. Så nu packar jag de stackars virkade lapparna i en liten påse och sen får de flytta ut tillsammans med annat överflödigt. Jag föreställer mig att de hamnar hos någon virksugen tant som får lite hjärngymnastik medan hon funderar på hur de är gjorda. Sen gör hon hundra till och syr ihop en filt som får värma barnhemsbarn i någon av de forna öststaterna. Ett sånt gott öde skulle lapparna aldrig få hos mig och när jag nu bestämt att de ska flytta känner jag hur inspirationen för andra halvfärdiga projekt rinner till.

Garnresterna däremot, de behåller jag. De får lära barnen sticka, tjäna som udda ränder i små projekt, agera paketsnöre och ställa upp som pysselmaterial i söndagsskolan. Senaste söndag fick några nystan förvandlas tillbaka till fårpäls, bara jag får bilderna ur telefonen skall jag visa er!

Del 6

Just det ja, del 6 av min egen lilla utmaning för att minska på samlingen ska ju också redovisas. I december blev det rätt så god omsättning på tyger och garn. 12 tyger ut mot 5 tyger in och 8 garner ut mot 3 in. Bäst resultat hittills, men mycket av det som användes upp var också det som kom in, så lådvärmarna är ännu orörda. Totalt sedan juli är resultatet -10 tyger och – 5 garnnystan. Tjoho, åtminstone ingen ökning!

När jag började för ett halvt år sedan var ambitionen en märkbar minskning i lagren, men det har jag nog inte uppnått, det kan jag säga direkt. Jag trodde att sex månader då nya inköp undviks eller kvitteras mot att nåt gammalt används upp skulle göra skillnad, men det känns inte så. Och ännu finns det så mycket bra i mina samlingar, så jag fortsätter nog även det här året med samma princip. Slutar dock att redovisa här i bloggen, det blir lite långrandigt. Men visa upp vad jag gör ska jag försöka skärpa mig med! Och min ambition för i år är att göra saker från början till slut när jag väl börjar på. Jag är så led mina urgamla halvfärdigheter, men blir nog kvinnan som får äta upp sitt nyårslöfte flest gånger. Bäst att inte kalla det ett nyårslöfte.

Stjäl tillbaka energin

Ja ja, jag erkänner, även för mig själv, att jag är betydligt stökigare än jag tänker att jag är och än vad jag vill vara. När allt kör i hop sig, och ofta annars också, får saker ligga där de faller. Förr eller senare kommer ändå tiden för att plocka upp och rada in. När man väl är där är det riktigt skönt, då syns det skillnad. Mina hyllor i klädskrubben är ett typexempel. Klädvikning faller helt bort när jag är trött och stressad och kläderna får föra en ojämn kamp med gravitationen om deras vara eller inte vara på hyllorna. Igårkväll kom äntligen tid för klädvikning och nu är ordningen återställd (för en halv vecka eller nåt). Färgkoordinerar (opraktiskt men fint), för det är skönt med ordning i det lilla då man har kaos i det stora, åtminstone en del av energin som stulits från mig kommer tillbaka.

Mitt i tröjvikningen igår insåg jag att det nog finns en tröja att repa upp i hopen. Visst är den fin, åtminstone är mönstret fint. Modellen däremot är helt fel (för vem som helst) och jag använder den inte. Garnet är värt ett bättre öde än att vara fångat i en tröja som bara ligger på hyllan. Sen nångång, då jag vet vad det ska bli istället och det finns rum i garnlådorna, ska jag repa upp tröjan.

(Sådärja, nu är nya datorhörnan i skrubben bakom köket invigd. Än finns det hopp för att rummet skrubben ligger i ska kunna fungera som gästrum på julen.)

En perfekt kombination

Lyssna, lyssna, i Löparpodden pratar Lars och Niclas stickning och löpning med två kvinnor från Facebook-gruppen Knit and Run! Till och med jag nämns, men jag kan inte ta åt mig äran för att ha tipsat Knit and Run om Löparpodden, däremot nog för att ha tipsat Löparpodden om Knit and Run. Tänk det, jag får vara orsak till att två manliga Stockholmslöpare börjar sticka! De å sin sida inspirerar mig till löpning, kan det bli bättre?

I Ulrikas blogg kan man läsa lite mer om mötet. Eftersom jag bara tipsar om gamla blogginlägg som redan halkat ner från första sidan märks det att jag igen inte är helt i tiden med mitt bloggande, men vi får hoppas att det tar sig.