Julklapparna jag själv ville ha

Svärmor och svägerskan fick likadana julklappar den här gången och själv skulle jag gärna ha behållit den bruna. Det är alltså fodral för strumpstickor jag sytt till två av mina stickvänner. Som modell använde jag mitt eget som syrran sydde för länge sedan (i färger som tyvärr inte är lika rätt nu som då, insåg jag när jag sydde dehär) och snart ska jag nog göra ett lite mindre för virknålar åt mig själv. Principen är enkel, det finns 12 fack inuti och knytband runtom, som mellanlägg använde jag tunn fleece. Bilden som visar insidan är från det bruna fodralet, det röda har samma bruna tyg med små blommor inuti som fack och det röda med hjärtan bakom. I mitt eget fodral är stickstorlekarna inskrivna på facken, men svärmor och svägerskan fick istället fina stickmätare från Titityy fästa i fodralet.

Kanske virknålsfodralet är ett lämpligt projekt på vårt sy-lan, jag har nämligen nyss beställt ett helt set med bambuvirknålar i olika grovlekar och de är ju annars hemlösa då de kommer…

18. Nytt liv åt börsen

Jag börjar inse att börsar har en begränsad livslängd. På nåt vis lyckas jag alltid förtränga det, men förr eller senare inser man att den gamla trotjänaren gjort sitt och behöver ersättas. Länge höll jag mig till min grön- och brunrandiga marimekkobörs, men när hålen blev så stora att de minsta mynten kunde falla ut förstod även jag att det var dags för något nytt. Jag tiggde till mig en fin bit retrotyg, men projektet kom av sig innan det ens startat. Istället gjorde jag den krokade börsen men i höst hade den blivit så lurvig och sliten. Sökte fram den avlagda marimekkon och böt tyg i den. Som så många andra saker som lämnar ogjorda gick det överraskande enkelt och snabbt sist och slutligen. Inspirerad av Retro Elephant gjorde jag en mellanvägg, men den är lite för sladdrig så om det blir en nästa gång ska den få någon form av förstärkning. Nu är den ett dubbelvikt tyg med tunn Vliseline på baksidan, men det är tydligen inte tillräckligt.

17. Till de bästa av tanter, del 3

Nu äntligen kan jag avslöja vad jag gjorde till första luckan i ufo-kalendern, för nu på morgonen har vi haft dagisjulfest. Det blev näsduksfodral åt alla dagistanterna. Jag sydde i olika färger och så fick de dem i ett gemensamt paket. Hoppas alla hittat en egen favorit!

Näsduksfodralen är sydda enligt måttet 14*33 cm. På så sätt får man ingen söm i öppningen och samma tyg på utsidan och insidan. Sömmen på kortsidan göms inne i näsduksfodralet.

9. Överraskningsmomentet

Vissa dagar är julkalendern mer spännande än andra. Det är de dagarna då det hänger två små påsar med barnens bokstäver på längst ut på dagens pinne. För att inte göra de små liven bortskämda, gud bevare, hänger inte påsarna där varje dag och man kan aldrig riktigt förutspå när det finns något extra nästa gång. Hittills har apelsiner och nejlikor samt pepparkaksformar gömt sig i påsarna, men nu tror jag nog jag ska lägga i dinosaurier till imorgon. Hittade ett bortglömt litet dinosaurielager i skrubben häromdagen…

Ett faktum som gör vår julkalender ännu lite trevligare, enligt mig, är att allt material hittats i mina gömmor. Tyg, pinnar, band och papper, ja allt utom stommen till tomtens kropp. Ekoschysst, eller bara ännu ett bevis på att mina gömmor är oproportionerligt stora?

10-årspresent

Tråkiga blixtbilder, men rätt så fin väska om jag får säga det själv. Systerdottern fyllde ett decennium förra månaden och förärades med en väska. Hoppas det kändes så, så hon inte förfärades… Jag är själv ingen lapptekniksmänniska, mina utsvävningar i den delen av handarbetsvärlden är rätt så små, men jag hade en liten lapp med flickans namn på. Lappen härstammade från ett tröjtryck till en tidigare födelsedag, jag testade schablonen innan jag tryckte själva tröjan.Lappteknik var trots allt ganska givet med den som utgångspunkt och sen frossade jag lös på röda tyger med hjärtan på. Jag tycks ha en liten samling… Tyget med små hjärtan är av mammas rester, det med större hjärtan i raka rader är från ett förkläde fyndat på loppis och det med spridda hjärtan är från en loppisgardin. Hemma hade vi tyget i brunt som påslakan. Väskan var riktigt rolig att sy, måste jag erkänna.

Till de bästa av tanter

Det här börjar kännas lite avlägset nu, men här kommer det ändå. Den högt älskade dagklubben slutade när sommaren kom och eftersom jag jobbar vidare till nyår blev det dagis för båda barnen efter sommaren. Framför allt sonen har varit stormförtjust i sin klubb, hoppade upp ur sängen varje tisdag och fredag då det var klubbdag. Vi föräldrar har inte heller något negativt att säga och givetvis skulle tanterna få sommarpresenter när vårterminen tog slut.

De dagar då det inte var klubbdag var det parkdag i lekparken med kompisar, leksaker och parktanter. Sonen har hört till stammisarna i två år och tanken var att även lillasyster skulle skolas in vid fyllda 1,5 år, men det var hon för mamis för. Ändå hade hon nog hellre lekt där än följt med mig på diverse ärenden, bara jag också hållits i parken. När parken stängde för sommaren till midsomar skulle förstås också parktanterna tackas ordentligt.

Varsin dagiskasse blev det till alla fyra, även om modellen varierade pga att det turkosblåa tyget var så snett alla vägar att det var helt omöjligt att klippa rakt. Namn broderat på, ljust blåmönstrat påslakan som fodertyg och en knapp så man kan stänga. Jag gillar verkligen idén med dagiskassen, den öppnar för så många variationer. Hoppas nu bara att väskorna kommit till användning och att ”tanterna” haft en skön sommar och trivs med sina ”nya barn”!

Och missförstå inte rubriken, de tanter barnen har i dagis räknas numera också till de bästa av tanter.

Junilista

Hoppsan, det har ju bytt månad för en vecka sedan! Dags för en återblick på förra månadens lista, och en ny. Maj gick åt till jobb och familjepusslande, både maken och jag har jobbat så mycket vi hunnit och därför har mycket annat blivit lidande. Efter varje vecka har jag för mig själv listat de jobbkrockar vi klarat oss förbi och tänkt att nu är åtminstone de över, men ännu i juni lär några återstå. I vilket fall som helst är det mesta från min majlista klart; dagklubbstantens tunika, sammanlagt tre par mjukisbyxor till barnen och två beställda ringsjalar. Däremot återstår mosstickade kanter på Klockarbarntunikan till dottern, men jag siktar på att bli färdig den här veckan. Lägger med den på junilistan:

  • Klockarbarntunikan
  • Klänning! Fem dagar till barndomsbästisens bröllop, kanske jag måste börja klippa och sy nu…
  • Sommarpresenter till de två parktanterna
  • Sonens egendesignade tröja (pinsamt, hur länge måste skomakarens barn vänta?)

 Det finns nog mycket annat på hälft att lista, men jag tror det får räcka så här. Ett nytt stickprojekt ska det bli efter tunikan, men ännu har jag inte bestämt vad jag ska ta itu med. Och så har jag en hel del klart men obloggat… Hoppas jag lyckas korta ner den listan också!

Ja, det är en sjukdom

Jag är alltid sen med trender, åtminstone 1,5 år tar det innan jag accepterar och plötsligt är helt med på det som inte längre då kan kallas trend. Så var det med tunikor, med leggings och nu med näsduksfodral. För dryga två år sedan sydde var och varannan sybloggare näsduksfodral i mängder och massor och använde uttryck som ”smittad av näsduksfodraltrenden” etc. Själv förstod jag inte riktigt nödvändigheten i att sy sådana och absolut inte varför mina sybloggarsystrar massproducerade fodralen. Jag menar, hur många paket näsdukar måste man ha fodral för?

Vad man ska med fjorton näsduksfodral vet jag fortfarande inte, men nu förstår jag varför de uppstår i oanade mängder. Och av de tre jag snott ihop på en liten stund har jag användning för åtminstone två. Det som nu fick mig att börja sy dem är en workshop jag ska hålla i att sy av gamla tyger. Näsduksfodral, väskor och förvaringskorgar är vad jag tänker bjuda på då.

Vadå krokning?

Första gången jag besökte Arbis stickcafé i höstas hade jag med mig ett påbörjat stickprojekt, som då var ganska brådskande. Varje gång det var stickcafé presenterades en ny teknik och förstås frågade jag vad som gällde denna gång. Sen fick min stickning gå och gömma sig, istället lånade jag kroknål och fick garn av läraren. Det var nämligen krokning på schemat, nåt helt nytt för mig, men enkelt att lära sig med en fascinerande yta som resultat. Moppgarnet (vävgarn) som jag fick krokade jag slut på samma kväll och efter ett tag sydde jag ihop lappen till en börs. Att sy något av lappen var en av mina elva garnhalvfärdigheter. Fodret är en gul loppisduk i två nyanser och jag gjorde en mellanvägg med mellanlägg i, perfekt för att skilja kontanter från kort. Dragkedjan är även den loppisfyndad.

Vad är då krokning? Frågan ställdes förra gången jag bloggade om det. Krokning görs med en kroknål, som ser ut som en lång sticka men med en virkkrok i ändan. Man börjar med att virka luftmaskor till önskad bredd och sen krokar man fram och tillbaka, som ett mellanting mellan stickning och virkning, genom att mot vänster plocka upp nya maskor och tillbaka mot höger maska av dem. Det här låter ju nästan helt obegripligt, men på Strömsös hemsida kan man se hur det hela går till. Resultatet är fast och tätt, inte lika töjbart som stickat, och med en vacker struktur.

Systerdotterns julklapp

Det var tunnsått med julklappsidéerna till barnens rosaälskande kusin den här gången. Därför blev det en variant på dagiskassen även till henne, men ändå helt annorlunda än den hennes mamma fick. Genom att ändra proportionerna kan man få helt olika väskor från samma grundmönster, eller snarare grundidé. Roligt och inspirerande tycker jag.

Den här väskan är sydd av en loppisfyndad duk och fodrad med ett gammalt påslakan. Jag tog det mest rosa jag kunde hitta i mina gömmor. Istället för att kanta med snedband vändsydde jag väskan, det passar bättre till den här modellen tycker jag.