Värme från Åland

Den kalla  och ”riktiga” vintern känns avlägsen och hoppet om något annat än en utdragen väntan på våren håller på att försvinna. Då det var kallt var i alla fall mina supertjocka benvärmare guld värda, för jag frös både utomhus och inomhus. Benvärmarna är stickade av garn från Ulfsby gård på Åland och fort gick det när jag väl kom igång, jag är inte van med så här tjockt garn. Men garnet vållade huvudbry i början, härvan på över 100 g bestod av tre färger utan upprepning. Garnet var alltså mörkrött i en ända, gick mot ljust grått över mitten för att bli mörkgrått i nästa ända. Jag misstänker att bara det röda är färgat, de gråa nyanserna är troligtvis ”äkta fårfärg”. Och fastän jag försökte dela på halva och nysta om har jag ändå en benvärmare med klara kontraster och en där det gråa flyter ihop halvvägs. Varm och skönt är det i vilket fall som helst, och det är huvudsaken.

Tack syrran för garnet!

Annons

Viktiga kvinnor

Ibland vill man visa tacksamhet lite mer konkret, och då är det bra att det finns ett stickmönster som VisaLisas Gratitude-sjal. Min mamma fick en turkos för ett år sedan (BC Garn Silkbloom Fino) och till den här julen stickade jag till min kollega som tyvärr nu bytt arbetsplats.  Den ljusgråa stickade jag i den nya garnbekantskapen Rowan Fine Lace,ett garn jag gärna återvänder till. Mönstret är välgjort och bara man håller reda på varven i bladbården är det en njutning från början till slut. Till och med att plocka upp maskorna från bården går smärtfritt, på två sjalar har det blivit alldeles rätt på första försöket. Mammas sjal är stickad i den mindre storleken, kollegans är större. Själv skulle jag vilja ha en ännu större. Sjalen är lite liten och lite för fin för mig så här, som ett smycke som VisaLisa själv säger, men perfekt som present till de här två viktiga kvinnorna.

Ekollonvantar

Det blev bara två stickade julklappar i år och den ena presenten var ett par vantar till min pappa. Det fick bli något enkelt i garn som fanns hemma, eftersom jag började någon ynka dag före julafton. Jag ville ändå göra något lite speciellt så vantarna dekoreras av de första lettiska flätorna jag gjort. Det beige garnet räckte precis till nedre delen och tummarna och det i kombination med flätan mellan färgerna gav associationen till ekollon.

Jag använde Pysselfarmors beskrivning på lettisk fläta och hade först tänkt göra dem åt olika håll, men eftersom den ena flätan blev betydligt snyggare än den andra fick de gå åt samma håll ändå. Garn: Semilla DK (beige) och Drops Karisma (grönt)
Stickor: 3,5 mm
Lettisk fläta: Ja, gärna flera!

Farsdagsränder

De finaste farsdagspresenterna kom förstås från skolan och dagis, men själv är jag riktigt nöjd med sjalen jag stickade åt maken till farsdag. Jag har länge velat sticka Stephen Wests Daybreak, så det blev en sån i Drops Alpacka och Delight. Maken verkar gilla den och den var rolig att sticka. Tror jag ska göra en åt mig själv, men i andra färger och ett mindre kli-igt garn än Drops Alpacka. (Och för mitt eget minnes skull, det här är m-storleken.)

Nallemaja med sisu

Efter att de rutiga restvantarna blev klara ville jag fortsätta med ett till enkelt projekt som skulle sluka garn ur mina bottenlösa gömmor. Det fick bli ett par sockor och den stickningen fick vara med på många möten och bilresor.

Sockorna är stickade från tårna upp, men den första hälen gjorde jag två gånger. Först över hälften av maskorna, men det blev för spänt. Jag tog med några maskor från övre sidan av foten i timglashälen och jag tror aldrig jag fått till en så välsittande socka förr!Garn: Ett rött nystan Sisu fick bestämma längden på sockorna, grått Nalle gav mig Jussipaita-vibbar i början och småsnuttar Maija livade upp det hela.

Rutiga rester

  För ett tag sedan började jag ju på restgarnsvantar av tunna pyttenystan. Här är resultatet, fotade redan för två veckor sedan. Det blev många små rutor innan vantarna var klara, men det var en rolig stickning. Totalt gick det åt 18 nystan, så de var verkligen inte stora. Jag gjorde båda vantarna parallellt, för att få dem någotsånär lika, men jag delade inga nystan för att få samma färg på samma höjd på båda vantarna. Därför är de ganska olika, men jag gillar dem trots att jag annars förespråkar symmetri.

Bröllopsdag

Jag och kära maken har fått fira bröllopsdag för tionde gången och till vår glädje fick barnen vara hos sin fammo. Det var nog bäst för alla inblandade, jag tyckte riktigt synd om dem då deras tråkföräldrar bara ville ägna sig åt garageröj istället för att leka. En dag senare har vi nu ett nymålat garage, nöjdare barn och ett par som fått lite av den tumistid de så väl behöver. Imorse åt vi frukost på gräsmattan och delade bland annat en frukt så lika man kan, innan maken drog iväg på jobb.Igår var vi ut och äta medan garagetaket torkade i väntan på andra varvet med målarpenseln.

På middagen passade jag på att ha en ”halsduksbolero” jag gjort av en väldigt lång och ganska bred löst stickad halsduk. Jag behövde något att ha över axlarna till en svart klänning och hittade halsduken i en färg som jag gillar. Först vek jag den på mitten så den blev hälften så kort. Sen vek jag andra vägen (långsida mot långsida) och sydde ihop en lagom lång bit från varje kortända och det blev ärmarna. I ryggen är hela bredden alltså kvar och i båda kortändorna har jag sytt gummiband runt handlederna för att det lösa plagget inte ska fladdra omkring hur som helst. Tyvärr lär den inte bli långlivad, akrylen i det billiga plagget avslöjar sig själv.

5-årsdag!

Medan jag höll på att editera bilder till förra inlägget dök det upp ett meddelande här på wordpress. ”Happy Anniversary! You registered on WordPress.com 5 years ago!” Det började med en aprillista, kläder till hjälpbehövande och ett skötunderlag. Nu, 5-årsdagen till ära, bjuder jag på en rykande aktuell bild, nämligen en bild på min favoritstickning för tillfället. Det är mitt första par sockor med istickad häl, spännande att se hur det går.

Och så skulle man kunna skriva länge och fint om allt som handarbetsbloggandet gett mig fastän jag inte alltid varit så flitig här, allt som handarbetandet utanför bloggen gett mig och om nåt som fanns på aprillistan för fem år sedan men ännu inte är gjort, men det kanske jag sparar till en annan dag.

En lite tjockare tunika

Syjuntan lever i mångt och mycket på principen ”goes around comes around”. Det gäller såväl inspiration som material och kunskap. Inspirationen till den här tunikan kom från Simone (tack vare hennes spetstunika fick jag upp ögonen för mönstret Violet Rose från Ottobre 5/2011) och tyget är köpt från en fd syjunttis loppisbord. Det är ett stickat tyg i okänt material och med okänt ursprung, jag antar att hon jag köpte det av också hittat det på loppis. I vilket fall som helst räckte tygbiten (nästan) till tunikan. Nedanför axeln måste jag skarva på framstycket, så där blev det en extra söm, men det är inget som stör mig längre. Nu sörjer jag mest över att den bekväma tunikan noppar sig och nog inte kommer att se bra ut speciellt länge, men jag märker att jag trivs i den här typen av tyg, så jag hoppas något annat trevligt dyker upp.

Jag sydde i stl 40, men 38 skulle räcka för jag tog in den ganska mycket. Lite ändringar på axeln och halsringningen skulle jag också göra ifall det blir en till, och det är mycket möjligt. Halshålet fixade jag med infodring i trikå, som jag sist och slutligen sydde fast för hand (efter att ha försökt med maskin och sedan sprättat). Jag sydde i fickor i sidosömmen, och de borde fästas i fållen för att hållas innanför, men fickorna är definitivt ett måste på nästa tunika också, det är ju bara så skönt med fickor!

Jag vill sy mera kläder åt mig själv i vår, men just nu går stickorna varma för att barnen ska få halsskydd. Jag är så glad nu när de äntligen önskar sig ylle och tycker det är så gosigt!

Fina flätan

I mitten av december fick jag ett sms av min bror. Han önskade tumvantar i julklapp till sin sambo, men eftersom jag för en gångs skull var klok nog att inse mina tidsbegränsningar fick hon bara ett kort med en stickad miniatyrvante på julen. Stickningen var påbörjad men inte ens halvvägs, först lagom till vändagen kom vantarna sig iväg med posten.

De är dubbla, den inre vanten är stickade med Gjestals Lanett (en mjuk och slät merinofavorit) på stickor 2,5 och mudden och den yttre vanten är stickad med stickor 3,5 (tror jag) av BC Garns Semilla DK. I motsats till hur jag gjort förr stickade jag den här gången den inre vanten först och stickade ihop den med den yttre vanten efter mudden. Nästa gång ska jag återgå till att sticka den yttre först och sedan plocka upp inuti för den inre… Men vantarna blev lika varma och sköna ändå och flätan som jag hittade i Bonniers stora bok om stickning är jag riktigt, riktigt förtjust i. Hur fin som helst för sig själv på en vante!