Lilla fina hyllan

Jag fortsätter på samma tema, hemmafix med tidsfördröjning. Det började med någons pyssliga blogg (minns tyvärr inte vilken) och en fin hylla, sen gick det ett tag. Vi åt för ovanlighetens skull chips ur rör och rören hamnade under diskbänken. Där stod de någon månad, innan jag pysslade ihop dem med dottern (mest jag, men hon valde åtminstone papper). Efter att alla klädpinnar som höll ihop skapelsen medan limmet torkade togs bort hamnde hyllan på fönsterbrädet i väntan på att hängas upp, och när den väl hängdes upp flyttade inga saker in i den. Vid det laget var jag var ganska led hela projektet, men när Legoflickorna flyttade in blev det ju ändå så bra, så bra!

Hemmafixarnas hopp

Vem vill väl inte snabbt och effektivt, med ett leende, åstadkomma de förbättringar hemma man tänkt sig och suktat efter på Pinterest och i bloggar? Jag vill absolut, men min plats är nog inte bland de som tycks klara av just det. Min uppgift är nog istället att inge alla långsamma hemmafixare hopp, för även den långsammaste är nog klar fortare än jag. För tillfället är jag ändå mycket glad över köksstolarna jag målat svart (idén föddes för åtminstone tre år sedan och arbetet har pågått i ett par år) under möbelrestaureringen jag går på. Stolarna är målade med Ottossons färg och jag ville verkligen tycka om den färgen, människor jag sätter stor tilltro till talar så varmt för den, men det var inte enkelt. Sutresultatet är jättebra, men då är det också mycket arbete bakom. Avslutningsvis dessutom ett varv med lack (Tikkurila Kiva), för ytan skulle annars inte ha passat köksstolar i en barnfamilj.

En annan glädjande sak i köket är min egenhändigt fixade familjekalender. Att teckna hör inte till mina favoritsysslor (det finns för talangfulla familjemedlemmar och släktingar för det), men plötsligt blev jag inspirerad av barnens torkade tuschpennor och nu har vi en kalender med unika illustrationer för hela året. Att vi inte kunde ta den i bruk före mitten av februari är smällar man får ta. 

Värme från Åland

Den kalla  och ”riktiga” vintern känns avlägsen och hoppet om något annat än en utdragen väntan på våren håller på att försvinna. Då det var kallt var i alla fall mina supertjocka benvärmare guld värda, för jag frös både utomhus och inomhus. Benvärmarna är stickade av garn från Ulfsby gård på Åland och fort gick det när jag väl kom igång, jag är inte van med så här tjockt garn. Men garnet vållade huvudbry i början, härvan på över 100 g bestod av tre färger utan upprepning. Garnet var alltså mörkrött i en ända, gick mot ljust grått över mitten för att bli mörkgrått i nästa ända. Jag misstänker att bara det röda är färgat, de gråa nyanserna är troligtvis ”äkta fårfärg”. Och fastän jag försökte dela på halva och nysta om har jag ändå en benvärmare med klara kontraster och en där det gråa flyter ihop halvvägs. Varm och skönt är det i vilket fall som helst, och det är huvudsaken.

Tack syrran för garnet!

Pyjamasdagar

Jag är av den sorten som kan trivas bra i pyjamas en hel dag, och sonen släktas på mig. Vardagen är alldeles för full med tjat och tider att passa, men på helgerna får vi ta igen det. På sylan, som känns väldigt avlägset nu, sydde jag varsin ny pyjamas till barnen och blev så väldigt glad av dem. Jag sydde väldigt lite på hösten och det var länge sedan jag tyckte det var så här roligt att se vad som växte fram ur symaskinen. Tygkombinationerna blev helt rätt och de applicerade rävarna på de prickiga byxorna sitter verkligen där de ska. Elefantranden på de andra byxorna gillar jag också, men den byxan måste förlängas lite, tröjärmarna jag gjorde dem av räckte inte ritkigt till, visade det sig.

Viktiga kvinnor

Ibland vill man visa tacksamhet lite mer konkret, och då är det bra att det finns ett stickmönster som VisaLisas Gratitude-sjal. Min mamma fick en turkos för ett år sedan (BC Garn Silkbloom Fino) och till den här julen stickade jag till min kollega som tyvärr nu bytt arbetsplats.  Den ljusgråa stickade jag i den nya garnbekantskapen Rowan Fine Lace,ett garn jag gärna återvänder till. Mönstret är välgjort och bara man håller reda på varven i bladbården är det en njutning från början till slut. Till och med att plocka upp maskorna från bården går smärtfritt, på två sjalar har det blivit alldeles rätt på första försöket. Mammas sjal är stickad i den mindre storleken, kollegans är större. Själv skulle jag vilja ha en ännu större. Sjalen är lite liten och lite för fin för mig så här, som ett smycke som VisaLisa själv säger, men perfekt som present till de här två viktiga kvinnorna.

Hooray för SyLan!

Jag är nyss hemkommen från årets första Sy-Lan och är mycket nöjd över dygnet med bästa syjuntan. Bortsett från det härliga sällskapet har jag varit ovanligt produktiv vid symaskinen och fått massor med ny inspiration! Den broderade grytlappen, som levde ett tidigare liv som väst, får sammanfatta det hela. Och även om tanken är att intonationen kan varieras enligt dagsformen finns idag bara uppriktig glädje i uttrycket. Dessutom var det roligt att brodera, jag gör det sällan men blir ofta positivt överraskad (och håller mig till kedjestygn).

Ekollonvantar

Det blev bara två stickade julklappar i år och den ena presenten var ett par vantar till min pappa. Det fick bli något enkelt i garn som fanns hemma, eftersom jag började någon ynka dag före julafton. Jag ville ändå göra något lite speciellt så vantarna dekoreras av de första lettiska flätorna jag gjort. Det beige garnet räckte precis till nedre delen och tummarna och det i kombination med flätan mellan färgerna gav associationen till ekollon.

Jag använde Pysselfarmors beskrivning på lettisk fläta och hade först tänkt göra dem åt olika håll, men eftersom den ena flätan blev betydligt snyggare än den andra fick de gå åt samma håll ändå. Garn: Semilla DK (beige) och Drops Karisma (grönt)
Stickor: 3,5 mm
Lettisk fläta: Ja, gärna flera!

Lite av vår jul

Jag gjorde en dörrkrans (första jag någonsin gjort, faktiskt) och stickade en söt liten fågel till den.Paketerade historiens största paket och sen nångång infann sig nån sorts julfrid, som förstås blandas med allt som ändå hör familjeliv till. Nu är jag ledig i ännu en vekca och hoppas på att blogga julklappar jag gjort, före de slappa dagarna är över för den här gången.  

Farsdagsränder

De finaste farsdagspresenterna kom förstås från skolan och dagis, men själv är jag riktigt nöjd med sjalen jag stickade åt maken till farsdag. Jag har länge velat sticka Stephen Wests Daybreak, så det blev en sån i Drops Alpacka och Delight. Maken verkar gilla den och den var rolig att sticka. Tror jag ska göra en åt mig själv, men i andra färger och ett mindre kli-igt garn än Drops Alpacka. (Och för mitt eget minnes skull, det här är m-storleken.)

Mössa.

De senaste veckornas stickning har handlat om storlekar som inte blir som de ska och garn som tar slut i förtid. Stickningen som bara fick vara med i svartvitt är klar efter tredje (eller sjunde, beroende på hur man räknar) försöket men är ändå för liten för dottern som skulle få den. Synd, tycker jag, som verkligen gillar strukturen. Det gick åt exakt ett nystan BC garns Semilla DK, jag klippte garnet efter att jag fäst trådarna. Tyvärr fanns inte mera av den sorten i rätt färg i samlingen, så när den här var färdig fortsatte jag med nya mössor i andra garner.Den här mössan söker nu ett huvud att trivas på och jag funderar på att göra en utan öronlappar åt mig själv, bara för att flätmönstret är så fint. Flätmönstret lånade jag av Honey hat.